Det svindlar att tänka på att detta gavs ut på skiva 1970. Bruce Haack fick inte den uppmärksamhet han förtjänade under sin egen tid, och ärligt talat är jag inte förvånad.

Detta är egentligen ett test för att kolla hur stora inklistrade Youtube-filmer blir på andra webbplatser än Youtubes egen. Men det finns ju alltid en anledning att propagera för Bruce Haack!

Idag behövde jag experimentera med olika format för att visa Youtube-klipp. Vad är lämpligare än att testa med lite Bruce Haack?

Här den fina ”Stand up, Lazarus” från Bruce Haacks mästerverk Electric Lucifer, Book 2.

När jag och min fru såg Sahara Hotnights på Södra Teatern någon gång under 2009, spelade en för mig okänd duo, Two White Horses, förband. Syskonparet Nyström stammar – liksom Saharadamerna – från Robertsfors och debuterade samtidigt som konserter med ett självbetitlat album. Det var också den första skivan som släpptes på Sahara Hotnights skivbolag Stand by Your Band, utöver skivor med Sahara Hotnights själva.

Syskonen Nyström gjorde entré på Södra Teatern genom publiken, med varsin vit käpphäst i handen och bländande vita kläder. De gjorde ett charmigt intryck: Otajt och superskickligt i lika doser. Jag tyckte om dem och köpte skivan.

Men själva skivan gav inga större intryck, hade inte samma slagkraft som jag tyckte att spelningen hade. Sjävklart har det med förväntningar att göra (inga förväntningar på spelningen, men sedan köper man en skiva efter att man skaffat sig höga förväntningar). Hursomhelst, så lade jag plattan på hög.

Men minnet av skivan fanns kvar nånstans. Jag har nynnat på olika låtar vid olika tillfällen, och gått tillbaks till den. Nu måste jag säga att den vuxit klart. Det som först var ojämnt är nu omistligt.

Broder Jakob är annars sångare och låtskrivare i Isolation Years. Syster Lovisa körar med artister som Frida Hyvönen och David Sandström Overdrive. Båda har turnerat med Säkert!…

Hoppas att det snart kommer ett livstecken från Two White Horses.

Av Magnus Nilsson

I Dagens Nyheter den 7 april 2010 tipsar alltid läsvärde Nils Hansson om tre afrikanska artister. En av dessa är Razia Said, en för mig helt ny bekantskap.

Razia Said är från Madagaskar och vad jag kan förstå är hennes nya album, Zebu Nation (Cumbancha / Bonnier Amigo), hennes debut. Hon låter dock helt färdig som artist, så mitt antagande kan vara fel. [ Uppdatering: Det verkar som att hon också gjort ett album med titeln Magical, som gavs ut 2005. ]

Madagaskar är långt ifrån både Mali och San Fransisco, men ändå är det dit mina associationer går.

På Razia Saids sida på Myspace nämns Sade som en referens. Visst är musiken en sval och svängig bris, men den repetitiva stommen i låtarna får mig att tänka på Rokia Traorés västafrikanska – helt underbara – blues och faktiskt Wooden Shjips. Minus distar och minus flum, men ändå.

Ett skönt pumpande som man kan hitta i musik världen över.

Nu är det väl bara att vänta på ett Sverige-besök.

Av Magnus Nilsson

Länkar

• Razia Saids webbplats
• Rokia Traorés webbplats
• Wooden Shjips webbplats

Jaha, då nås vi av den tråkiga nyheten att Alex Chilton är död. Han avled igår, den 17 mars 2010, i New Orleans.

Alex Chilton har betytt mycket för mig, både som person och som musiker.

Jag såg honom spela på Ritz i mitten av 1980-talet. Min kompis Peter Sjöblom var redan ett fan, men jag var mest intresserad av en trevlig kväll på krogen. Jag blev helt såld.

Det är ju ett tag sedan, men det kan inte ha varit fler än runt femtio personer i publiken. Trots en vid tiden spirande garagerocklavin i Sverige, så var intresset för Alex Chilton ljummet i den svenska huvudstaden.

Det svala intresset bekom inte Alex Chilton det minsta. Han hade en enorm närvaro och hans egentligen superenkla rock var glasklar, utmejslad.

Här hyllar Paul Westerberg sin förebild med en kongenial låt:

Eftersom Peter och jag var verksamma som musikskribenter fick vi tillfälle att prata med Alex efter spelningen. Jag minns att jag bad om en signerad affisch och det resulterade i att Alex Chilton sprang runt i hela lokalen, två våningar, för att hitta en kvarlämnad poster någonstans.

Han var bedrövad över att inte kunna hitta någon.

Helt enkelt en väldigt ödmjuk och trevlig person. Det kan tyckas banalt, men för mig var det ett betydelsefullt möte. De flesta andra artister som jag såg på Ritz, Kolingsborg, Glädjehuset och det fåtal andra spelställen som då fanns i Stockholm var ganska räddhågsna posörer. Alex Chilton var större.

För mig har Alex Chiltons musik också varit personligt betydelsefull. Utöver sin förmåga att skriva bra melodier och snygga rocklåtar, så har han ofta skildrat sig själv – eller låtarnas jag – som väldigt mänsklig. Med brister och skavanker, som får vara just det och inte delar av en mytologi. Lou Reeds 1970- och 1980-tal har haft samma roll i mitt liv. Justin Currie har det nu.

Alex Chilton försörjde sig i långa perioder på att köra taxi. Han nådde i slutet av sitt liv en större publik, som inspirationskälla och kultartist. Bland annat har Håkan Hellström gjort en svensk version av hans låt Thirteen.

Alex Chilton dog av en förmodad hjärtattack. Han blev 59 år gammal.

Av Magnus Nilsson

Ett av mina favoritprogram på teve är Later with Jools Holland på BBC. Och det finns naturligtvis en främsta orsak till det: musiken som spelas spelas verkligen. Det skapar onekligen mervärde till den rörliga bilden.

Att se vuxna människor mima till sina egna skivor känns mest besvärande. Även om jag inser det hårda livets realiteter.

Här är ett klipp från programmet, från det genomfantastiska samarbetet mellan Robert Plant och Alison Krauss.

För övrigt kan jag blicka tillbaka på mitt möte med Robert Plant i mitten av 1980-talet, men det är en annan historia.

Viss musik gör man till sin under en längre tid, men ibland glömmer man bort dessa artister… Man har kanske lyssnat sig trött och liksom vet att de är bra. Men man lyssnar inte på dem.

Jag hade en stark Roxy Music-period för femton år sedan. Och kanske än starkare kände jag för Bryan Ferrys tidiga soloalbum. Av en slump köpte jag häromdagen en samlingsskiva med Roxy Music på den sympatiska skivaffären Fönstret och upptäckte varför jag tyckte om dem.

Det roliga med Roxy Music är att man idag kanske minns dem mest för att de var glammiga, konstnärliga och lite arty. Men de första skivorna är så otroligt mycket rock.

En hel del europeisk rock skulle vara omöjlig utan Roxy Music.

St. Vincent ”Actor Out of Work” from Logan Hefflefinger on Vimeo.

När Sufjans Stevens spelade på Berns för ett par år sedan missade jag henne precis. St. Vincent var förband, men spelade senare på kvällen också gitarr i Sufjans band. Spelningen gjorde i alla fall att jag fick upp ögonen för Annie Clark, som kvinnan bakom artistnamnet egentligen heter.

Senare kom hennes första album Marry Me (Beggars Banquet), som väl kan placeras bland decenniets främsta debuter.

På förra sommarens Accelerator i Stockholm lyckades jag äntligen se henne live, och stod längst fram tillsammans med min kompis Ola. Det var en stark upplevelse att se och höra en artist som ser ut som ett eterisk alvlikt väsen sprudla fram en rakt igenom egensinnig musik med lika mycket fantasi och teknik som någonsin Jimi Hendrix. Fast i en annan genre.

I maj kommer St. Vincents andra album, Actor. Det är bara att ta fram tältet och placera sig utanför Pet Sounds.

På min födelsedag premiärvisades dessutom en video från det kommande albumet, Actor Out of Work.Och på NPR kan man se St. Vincent repa in låten Strangers med sitt band. Nedräkningen har verkligen börjat!

> St. Vincents webbplats
> St. Vincent på MySpace
> St. Vincent på Twitter