Asha Ali, skivomslag

Asha Alis nya album har årets omslag

Idag gick jag en sväng förbi skivaffären Pet Sounds (alltid hittar man något) och till min förtjusning hade de fått in den nya skivan med Asha Ali. I fysisk form ges Loud and Out of Place enbart ut i en begränsad upplaga som LP-skiva. Och det stora formatet kan ju passa bra, eftersom förpackningen i mitt tycke är årets snyggast omslag.

Varför? Dels för enkelheten i bilden, färgerna, ögonblicket – dels för att jag tycker om att den som gjort omslaget vågat lägga texten i ”fel balans”. Det känns som att det inte borde se ut så där, det skaver lite i det annars perfekta. På ett perfekt sätt!

Omslaget är formgivet av Kalle Magnusson och fotot är taget av Rikkard Häggbom.

Än har jag inte hunnit sätta mig in i musiken på skivan. Asha Alis två första album har betytt väldigt mycket för mig och jag har lyssnat extremt mycket på dem. Den nya skivan är inte lika direkt, det låter inte lika varierad som de tidigare. Och antagligen behöver den mer tid att fastna. För mig.

En av låtarna från nya skivan:

Enhänta Bödlar

Den här texten om Enhänta Bödlar skrev jag till Wikipedia, eftersom jag tyckte att det saknades en beskrivande text om bandet. Men Wikipedias redaktörer var inte intresserade och efter ett halvår raderades artikeln. Går ju lika bra att ha den här istället.

Enhänta Bödlar är en svensk industrimusikgrupp bildad i Ljungby 1982.

Historik

Enhänta Bödlar är en av de första svenska musikgrupperna som renodlat ägnat sig åt industrimusik. Under 1980-talet var gruppen tongivande i landets DIY-kultur, där en uppsjö egenproducerade kassettalbum spreds via radannonser i musiktidningar som Schlager. Bandet spelades också flitigt i radioprogrammet Ny våg. Den egentliga debuten skedde med LP:n Ogreish Guttural Wounds 1984. Musikaliskt och estetiskt är gruppen influerad av Throbbing Gristle, Psychic TV och Whitehouse.

I olika konstellationer har gruppen cirklat kring grundaren och frontfiguren Uddah-Buddah (egentligen Valiant Dunkeldäld), där Lille Roger (egentligen Roger Karmanik) varit den ende som angetts som formell medlem i bandet. Bland gästande medlemmar märks bob hunds gitarrist Conny Nimmersjö, som medverkar på kassettalbumet Lychgate Threnody från 1983. Uddah-Buddah medverkade också under en tid i gruppen Yttersta tagghudingen.

Enhänta Bödlar var som mest aktiva under 1980-talet. Ett nytt intresse för gruppen har väckts under 2000-talet, där en ny generation entusiaster inom svensk industrimusik lyfter fram genrens svenska pionjärer. Flera skivor med gruppen har släppts och Uddah-Buddah uppträder åter under namnet Enhänta Bödlar.

Diskografi (urval)

  • Enhänta Bödlar: Experimentell avrättning (Selbstmord Organización), kassettalbum, 1982
  • Enhänta Bödlar: Sista smörjelsen (‎Selbstmord Organización), kassettalbum, 1983
  • Enhänta Bödlar: Lychgate Threnody (Selbstmord Organización), kassettalbum, 1983
  • Enhänta Bödlar: Ogreish Guttural Wounds (Selbstmord Organización), LP, 1984
  • En 1/2 Kokt Bödel: Enhänta Bödlar Plays En Halvkokt i Folie (Selbstmord Organización), kassettalbum, 1986
  • En Hand i Folie: En Halvkokt i Folie Plays Enhänta Bödlar (Selbstmord Organización), kassettalbum, 1986
  • Yttersta tagghudingen: Nailed To Thee Barndoor (Tagghudingen), 12″ EP, 1986
  • Enhänta Bödlar: Akustisk Böldpest (UFO Mongo), LP, 2007
  • Enhänta Bödlar: Narkotisk nattvard, CD, 2007
  • Enhänta Bödlar: Tomma Tonhuvud (Börft Records), kassettalbum, 2009
  • Enhänta Bödlar / Härsken: Eine Kleine Schlachtmusik (Cranium Crush), kassettalbum, 2010‎
  • Enhänta Bödlar: Satans saltsyra (Hosianna Records), kassettalbum, 2010
  • Enhänta Bödlar: Tot Ist Tot (UFO Mongo), 7″, 2011

Källor

(tidskrift): Det grymma svärdet, nummer 3, 2008

Crucified Barbara

Ser fram emot Crucified Barbara på Kägelbanan

Crucified Barbara är ett hårt – och ganska klassiskt – hårdrocksband från Stockholm.

Nu har Crucified Barbara kommit med ett nytt album, deras fjärde, som jag på allvar börjat lyssna på först för ett par dagar sedan. Och det är riktigt bra, tycker jag. Lyssna på gitarriffet som ligger i botten på Electric Sky till exempel.

Jag ser verkligen fram emot Crucified Barbaras spelning på Kägelbanan den 28 november.

Stand up Lazarus

Today I had to test some different formats for displaying YouTube videos. What would be more appropriate to test with than Bruce Haack?

Here is the fine ”Stand up, Lazarus” from Bruce Haack’s masterpiece Electric Lucifer, Book 2.

Two White Horses grows and gets stuck

When my wife and I saw Sahara Hotnights at Södra Teatern sometime in 2009, the for me unknown duo Two White Horses performed as support act. Sibling pair Nystrom tribes – like the Sahara ladies – from Robertsfors and debuted in conjunction with the concert with a self-titled album. It was also the first album released on Sahara Hotnight’s label Stand by Your Band, apart from their own records.

The Nystrom siblings made their entrance at Södra Teatern from auditorium, each with a white toy horse in hand and dazzling white clothes. They made a charming impression: Untight and super clever in equal doses. I liked them and bought the album.

But the disc itself gave no bigger impression, did not have the same clout as I found the show had. Naturally, it has to do with expectations (no expectations for the show, but then you buy a record afterwards – with high expectations). Anyway, I put the album on high.

But the memory of the band was still there somewhere. I’ve been humming the different songs at different times, and gone back to the album. Now I must say that it has grown clear. What was at first a bit uneven is now indispensable.

The brother, Jakob Nyström, is otherwise a singer and songwriter in Isolation Years. Sister Lovisa Nyström works with artists such as Frida Hyvönen and David Sandström Overdrive. Both have toured with Säkert!

I hope there will soon be a sign of life from Two White Horses.

Razia Said is a cool and groovy breeze from Madagascar

In the Swedish daily Dagens Nyheter of April 7, 2010 the always readable Nils Hansson recommends three African artists. One of these is Razia Said; a new acquaintance to me.

Razia Said is from Madagascar and from what I can understand her new album, Zebu Nation (Cumbancha / Bonnier Amigo), is her debut. She seems to be completely mature as an artist, so my assumption may be wrong. [ Update: It seems that she also made an album titled Magical, issued in 2005. ]

Madagascar is far from both Mali and San Francisco, but that’s where my association goes.

On Razia Said’s Myspace page Sade is mentioned as a reference. Sure, the music is a cool and groovy breeze, but the repetitive backbone of the songs makes me think of Rokia Traoré’s West African – absolutely gorgeous – blues and actually Wooden Shjips. Minus distortion and less fuzzy, but still.

There are traces of that nice pumping that can be found in music around the world.

Now, I’m just waiting for her to visit Sweden.

Links

Alex Chilton

Alex Chilton är död

Jaha, då nås vi av den tråkiga nyheten att Alex Chilton är död. Han avled igår, den 17 mars 2010, i New Orleans.

Alex Chilton har betytt mycket för mig, både som person och som musiker.

Jag såg honom spela på Ritz i mitten av 1980-talet. Min kompis Peter Sjöblom var redan ett fan, men jag var mest intresserad av en trevlig kväll på krogen. Jag blev helt såld.

Det är ju ett tag sedan, men det kan inte ha varit fler än runt femtio personer i publiken. Trots en vid tiden spirande garagerocklavin i Sverige, så var intresset för Alex Chilton ljummet i den svenska huvudstaden.

Det svala intresset bekom inte Alex Chilton det minsta. Han hade en enorm närvaro och hans egentligen superenkla rock var glasklar, utmejslad.

Här hyllar Paul Westerberg sin förebild med en kongenial låt:

Eftersom Peter och jag var verksamma som musikskribenter fick vi tillfälle att prata med Alex efter spelningen. Jag minns att jag bad om en signerad affisch och det resulterade i att Alex Chilton sprang runt i hela lokalen, två våningar, för att hitta en kvarlämnad poster någonstans.

Han var bedrövad över att inte kunna hitta någon.

Helt enkelt en väldigt ödmjuk och trevlig person. Det kan tyckas banalt, men för mig var det ett betydelsefullt möte. De flesta andra artister som jag såg på Ritz, Kolingsborg, Glädjehuset och det fåtal andra spelställen som då fanns i Stockholm var ganska räddhågsna posörer. Alex Chilton var större.

För mig har Alex Chiltons musik också varit personligt betydelsefull. Utöver sin förmåga att skriva bra melodier och snygga rocklåtar, så har han ofta skildrat sig själv – eller låtarnas jag – som väldigt mänsklig. Med brister och skavanker, som får vara just det och inte delar av en mytologi. Lou Reeds 1970- och 1980-tal har haft samma roll i mitt liv. Justin Currie har det nu.

Alex Chilton försörjde sig i långa perioder på att köra taxi. Han nådde i slutet av sitt liv en större publik, som inspirationskälla och kultartist. Bland annat har Håkan Hellström gjort en svensk version av hans låt Thirteen.

Alex Chilton dog av en förmodad hjärtattack. Han blev 59 år gammal.

Jools Holland shows the value of live music on television

One of my favorite shows on television is Later… with Jools Holland on BBC. And there is of course a major reason for it: the musicians are really playing their instruments. It adds undeniable value to the moving image.

Seeing adults miming to their own records seems a bit embarrassing. (Although I realize the harsh realities of life.)

Here is a clip from the program, from the amazing collaboration between Robert Plant and Alison Krauss.

Incidentally, I can look back on my meeting with Robert Plant in the mid-1980s, but that’s another story.

Roxy Music is still incredibly good

Some music stays in your heart for a long time, but sometimes you forget about these artists … You may have tired out your ears and just know they are good, in theory. But you do not listen to them.

I had a strong Roxy Music period some fifteen years ago. And perhaps even more strongly I felt for Bryan Ferry’s early solo albums. By chance I just bought a compilation album with Roxy Music on the sympathetic record store Fönstret and discovered why they were among my favourites.

The funny thing about Roxy Music is that they might be remembered mostly because they were glamorous, artistic and a bit arty. But the first few albums are so much rock.

A lot of European rock would be impossible without Roxy Music.